Tiden bara går o går....

Så har det gått nästan en vecka sen sist,det rullar på bra ...det där med tid är märkligt, vissa dagar hinner jag inte med och andra dagar SEEEGAR sig fram i snigelfart. Och ändå ser ju vårt liv ut detsamma i stort sett varje dag.

Nu är i alla fall hösten i antågande, Bosse ville ha in sin altan-TV till sin plats på köksväggen...och det ÄR verkligen ett hösttecken för då är nästan utesäsongen över.

Men de senaste dagarna har ju varit helt ljuvliga och somriga , så vi har passat på att vara ute så mycket det bara går. Väl medvetna om vad vintern innebär för vår del !!!
Var på besök på stadens torg i går , och sprang på så mycket trevligt folk som aldrig förr, jag tror alla ville passa på nu i det fina vädret. Det tg så lång tid att ta sig runt så vi han faktiskt inte med att gå o fika...sen hade vi köpt fisk och räkor som ville hem till kylskåpet.

Fick lite ontihuvudet på DUMMA IDIOTER....vi fick turligt nog den sista handikapplatsen i närheten av torget, och precis när vi parkerat den så kommer en bil med ett gäng gubbar i. Dom blänger som attan på mig, när jag med raska ben hoppar ur bilen...jag lastar ut rullstolen och PEKAR demonstrativt på den så att dom ska fatta. Inte fasen hjälpte det, dom parkerar bilen en bit bort och alla skuttar ut (utan nåt synligt handikapp i alla fall) . Sen går dom fram till vår bil och kollar i framrutan om vi hade tillstånd...då trodde jag att jag exploderade. Var tvungen att bara vända dom ryggen och ge mig av därifrån. Fattar dom inte att vi är i behov av tillstånd ens när dom ser att jag hjälper i Bosse i rullstolen??????

Nu har jag skrivit av mig den ilskan och det känns skönt.

Vi har gått en härlig långpromenad nu i härligt klart höstigt väder, och strax ska vi äta lite gott och jag ska väl somna framför TV:n som vanligt...det är allt bra skönt att dra filten över skallen och sussa lite.
Ha det bäst !!!

SSkrattet är själens solsken
och utan solsken kan
ingenting leva eller växa...